Göteborgsposten – 26 juli 1872, sida 1

Reine Allix ögon fylldes af tårar. — Gud är så god, tänkte hon. Hon fruktade att hon numera ej skulle vara alldeles så villig att hvila i den sista sömnen under träden på kullen. Hon kunde ej undertrycka en önskan att se detta barn, denne endre Bernadon, växa upp till ungdom och mandom, och hon visste att en sådan dröm vore allt för vild. Det var midsommar. Fälten buro rika skördar. De små trädgårdarne hade sällan gifvit så ymnig afkastning. Ingen sjuklighet rådde bland kreaturen. Aldrig hade byns innevånare haft så ymniga produkter af mjölk, kött och vegetabilier att sända in till försäljning i den stora stad som för dem var såsom ett underligt, mystiskt namn utan betydelse. och hennes En afton under denna gyllene tid suto byns innevånare, såsom vanligt då dagens arbete var förbi, samtalande från dörr till dörr; de gamla qvinnorna vid sina spinnrockar, de yngre lagande sina mäns eller sina söners små blå skjortor, barnen lekande. Reine Allix satt liksom de öfriga framför dörren, för en enda gång utan sysselsättning, med händerna hopknäppta och hufvudet nedlutadt, njutande af den svalka som aftonen medfört och vällukten