Göteborgsposten – 25 juli 1872, sida 3

siska farvattnen, hade rykte för att vara en duglig ejöfarare, men dykte, som sagdt, helt plötsligt en vacker dag upp i Helsingör. Till de mest raffinerade skälmarne kunna räknas två unga, högst elegant klädda män, som vi se der äfbildade med den svarta hatten i kokett satt på sned och mustacherna utvuxna i mycket styfva spetsar. På det sättet måste de lustiga ungkarlarne, hjeltarne i Paul de Kocks romaner ha sett ut. Möjligen ha de ss unga männen äfven uppträdt i Han förde derpå ett kofkerdisartyg i de kine i roller af denna art. I förbrytarealbumet stå de emellertid antecknade såsom synonyma med de bekanta fransk-engelska bankonottörsalskarne. Under deras vistande i Köpenhamn föll misstanken mycket starkt på dem, men de blefvo dock först häktade i Hamburg. De sitta för närvarande på tukthus i Wien. Något längre fram i albumet finna vi en annan ung man, som med samma eleganta yttre förenar en viss konstnärlig raskhet iuttrycket. Det är också i sjelsva verket en yngre norsk konstnär, som anlände hit på försommaren 1868. Ungefär samtidigt föröfvades en stor mängd fickstölder, nästan hvarenda dag inkommo anmälvingar till polisen med mer eller mindre fullständiga signalementer. Då liknande bedrifter öfverhufvud ej böra till sällsyntheterna i Köpenhamns af så mycket folk besökta sommaretablissement, postera städse vid ingången tvenne detektivkonstaplar, hvilkas kännedom om albumet gör att de åtminstone till en viss grad kunna kontrollera hvilka misstänkta gäster, som vandra ut och in. Just som de omnämnda fickstölderna florerade som allramest kom der en afton en ung man fram till dem, Med lätt norsk brytning beklagade han sig öfver att ha blifvit bestulen, under det han såg på pantomimen. På polismannens fråga om utseendet på den, hvilken han misstänkte ha begått stölden, uppgaf han ett signalement, som slog till punkt och pricka in på hans eget och på det hela var så ypperligt gjordt, att det i högsta grad väckte polisens misstankar. Hvarje polisman har nemligen af erfarenheten lärt att folk i allmänhet uppge högst ofullstäniga signalementer, under det att sörbrytarne sjelfva göra det förträffligt. Man undersökte saken närmare och några veckor senare blef den unge norrmannen arresterad. Han bekände straxt en stor mängd fickoch inbrottsstölder och måste följaktligen utbyta Tivolis luftiga sommarpalats mot fängelsets cell. Ända från sin tidigaste ungdom har han röjt de omisskänneligaste konstnärliga anlag och han har i arresten målat flera goda taflor! Stackars gosse! Måhända hade, istället för vanära, anseende och ryktbarhet kunnat vänta honom, ifall icke åtskilliga omständigheter som måhända mest böra tillskrifvas slumpen och det samfund, hvari han är uppfostrad, låtit låga instinkter få herraväldet öfver begåfningen. På det hela taget kan man på många ställen i detta rika porträttgalleri träffa på ansigten, hvilka ej kunna annat än väcka sympati, ansigten, på hvilka olyckor och motgångar tryckt sin prägel långt mera än förderf och förbrytelser. När man genombläddrar den stora boken är det måbända mer än ett blad, från hvilket en stilla vemodig blick, en panna som är full af fåror, ett uttryck som frammanar bilder af bekymmer och nöd, af tallösa inre strider, liksom komma betraktaren tillmötes med en bön om att ej bli för hårdt dömda ... Nå väl, i sjelfva verket har det också visat sig att om än de flesta porträtten med skäl blitvit insatta i polisens bemliga album, så finnes det dock deribland äfven andra, gentemot hvilka dessa försigtighetsmått ej voro nödvändiga, menniskor, hvilka stannat på midten af det lutande planet, hvilka hatt kraft till att vända om och som åter tillkämpat sig en aktad och bedrad plats i samhället. Naturligtvis är det derföre endast högst undantagsvis som profana ögon få blicka in i albumet. Jag hoppas dock att ej på minsta sätt ha begått nägon indiskretion genom att offentliggöra ofvanstående lilla utkast efter naturen. Paul Pry.