Göteborgsposten – 25 juli 1872, sida 2

dem. Hon smålog fortfarande, men småleendet var mera uttrycket af en ljuf välsignelse än af ott godt, vänligt lynne. — Du älskar honom, mitt barn? sade hon sakta. —Ah, Mere Allix! Margot kunde ej säga mer, Hon betäckte ansigtet med sina händer och vände sig mot väggen, i det hon fällde tårar af glädje och kärlek. Nere i Berceau fanns en mängd personer som med en skakning på de kloka hufvudena skulle ha sagt: Ta, ta, ta! det är lätt att hyckla litet kärlek när man är tjenstflicka och ej eger ett öre, ej har tak öfver hufvudet, ej en vän i verlden, och det kommer en hygglig välbergad ung karl och vill gifta sig med en! Men Reine Allix visste bättre. Hon hade ej lefvat nittio år i verlden för att vara oförmögen skilja mellan verkliga och låtsade känslor. Hon var rörd och drog den darrande Margot till sig och kysste henne två gånger på hennes nedslagna ögonlock. — Gör honom lycklig, gör honom blott lycklig, mumlade hon; ty jag är mycket gammal, Margot, och han är allena, alldeles allena. Flickan snyftade af ren hänryckning öfver alt, utan hem, utan vänner och utan penningar