Göteborgsposten – 24 juli 1872, sida 2

som på en gång var hennes ärfda lösöre och bröllopsgåfva. Hon hade alltid sina träskor på fötterna och gick alltid ut med sin käpp uf askträd i handen. IIon var född i Berceau de Dieu, hade sträfvot der hela sitt lif och aldrig varit längre afstånd derifrån än en mil eller längre tid än en dag. Hon älskade denna by med en innerlig kärlek; verlden utom densamma var ingenting för henne; hon knappt trodde på dess tillvaro. Hon kunde hvarken läsa eller skrifva. Hon talade sanning, uppfostrade sina afkomlingar i heder och ärlighet och prisade alltid Gud — hade prisat honom då hon led hungersnöd under den bittra vintern efter sin mans död då det ej varit något arbete ute på fältet och hon haft fem barn att föda och kläda; prisade honom fortfarande nu då alla hennes söner voro döda före henne och den ende qvarlefvande af hennes afkomlingar var hennes sonson Bernadou. Hennes lif hade varit ett hårdt lif. Hennes föräldrar hade varit rysligt fattiga. Hennes giftermål hade knappt förbättrat hennes ställning. Hon hade arbetat ute på fälten oupphörligt med hackning, krattning, bergning, vedkörning, mulåsnedrift, och alltid hade hon stigit upp med solen. Hon hade lidit af febrar