Göteborgsposten – 24 juli 1872, sida 1

försökt att göra honom någon skada och den hade bittert sörjt då han fallit vid Jomeppes utan att lemna någon arfvinge efter sig, och slottet hade förfallit till ruiner. Tilldragelserna under denna fasansfulla tid hade knappt haft någon inverkan på den lugna byn. Den hade sett några af sina bästa ynglingar marschera bort vid tonerna af Marseillaisen för att strida på Champagnes elätter; den hade besökts af några patrioter i röda mössor och soldater i blå uniformer, hvilka gifvit dess innevånare trefärgade kokarder och bedt dem bära dessa i den stora och odelbara republikens heliga namn. Men den hade ej vetat hvad de betydde, och dess skördar hade mognat utan ljudet af ett enda skott på dess fält eller en enda skymt af stål vid dess fredliga tjäll, så att dessa hemska års fasor ej ens meddelat något intryck åt byns då lefvande generation. Det är dock sannt att Reine Allix, den äldsta qvinnan i byn och som räknade mer än nittio lefnadsår, erinrade sig att då hon var barn hörde hon en kall vinterafton sin far och grannarne i låg, uppskrämd ton tala om huruledes en kung blifvit halshuggen för att rädda sitt folk; och hon erinrade sig äfven — erinrade sig det mycket väl, emedan det just inträffat samma afton hon blef förlofvad och på