Göteborgsposten – 24 juli 1872, sida 1

Om vi vetat det förut, skulle vi ej ha gått upp och tändt segerelden. Denna qvinna var den lyckligaste varelse i hela byn Berceau. — Jag är gammal; ja, jag är mycket gammal, brukade hon säga i det hon såg upp från sin spinnrock och höll händerna öfver ögonen för att skydda dem mot sålstrålarne, mycket gammal — nittiotvå förliden sommar. Men då man har tak öfver hufvudet och mat att stilla sin hunger med och en sonson sådan som min och då man lefvat hela sitt lif i Berceau de, Dieu, så är det lyckligt att vara så gammal, Jaha, mina små, jag säger det jag, fastän ni små foglar, som nyss börjat pröfva era vingar, betvifla det — ja, det är lyckligt att vara så gammal. Man har tid att tänka och tacka den gode Guden, för hvilket göromål man aldrig tycktes ha en minut öfrig då man var ung. Reine Allix var en stor och stark qvinna, mycket skrynklig, mycket lutad, mycket brun, men med vackra mörka lifliga ögon, som ännu hade glans qvar, och ett ansigte som ännu var ädelt formadt, fastän nära ett århundrade hade brynt det med sin sommarsol och blåst derpå med sina vintervindar. Hon bar alltid samma klädning af hemväfdt, mörkblått bomullstyg, alltid samma höga hvita hufvudbonad, alltid samma silfverörringar,