Göteborgsposten – 23 juli 1872, sida 2

Uppresandet och Nedtagandet af Korset voro för ett ögonhlick synliga såsom vid full dager. Nello reste sig upp och utsträckte sina armar mot dem; tårar af passionerad hänryckning glimmade på hans bleka kinder. — Jag har fått se dem slutligen! utropade han högt. Oh Gud, det är nog! Hans ben svigtade under honom och han sjönk ner på sina knän, allt jemt blickande upp mot det majestät han dyrkade. För några korta ögonblick upplyste månskenet de båda herrliga taflor, hvilkas anblick blifvit honom så länge förnekad — ljust, mildt och mäktigt som om det strömmat från himlens thron. Derpå försvann det plötsligt; ånyo betäcktes Frälsarens ansigte af djupt mörker. Gossens armar omslöto åter hundens kropp. — Vi skola få se Hans ansigto — der, mumlade han, och Han skall ej skilja oss åt, tänker jag; Han skall ha förbarmande. IV. På morgonen fann man dem båda vid högchoret i katedralen. De voro båda döda; i nattens köld hade både det unge och det gamla lifvet förfrusit. Då juldagsmorgonen iubröt och presterna kommo till templet, sågo de dem sålunda liggande nå golfstenarne tillsammans.