Göteborgsposten – 23 juli 1872, sida 2

de jagat hvarandra öfver ängarnes gräs och blommor eller då de sutit gömda bland buskorne vid kanalen, betraktande de fartyg som foro ut till ljös. Ingen harm hade någonsin skiljt dem åt intet moln hade någonsin kommit emellan dem, ingen hårdhet på den ena sidan, ingen trolöshet på den andra hade någonsin förmörkat deras fullkomliga kärlek och förtroende. Under hela sitt korta lif hade de gjort sin skyldighet, sådan denna tett sig för dem, och varit tyckliga blott i känslan af att lefva, de hade ej afundats menniska eller djur något, de hade varit fullkomligt nöjda emedan de varit fullkomligt oskyldiga. Och utmattade som de lågo af hunger och det långsamma lopp hvarmed det af kölden stelnade blodet flöt genom deras ådror, drömde de denna långa julnatt om de dagar de tillbragt tillsammans. Plötsligt genombröts mörkret i den stora kyrkan af ett starkt strålande sken; månen som var i sitt fulla skede hade brutit igenom molnen; snön hade upphört att falla; ljuset som återkastades sf snön derute var klart såsom ljuset i dagningen. Det föll in i de höga hvalfven, föll in med sin fulla styrka på de två taflorna deruppe, från hvilka gossen efter sitt inträde i kyrkan dragit tillbaka förhänget: