Göteborgsposten – 23 juli 1872, sida 2

åt dig. Kristusbarnets händer äro fulla af gåfvor och den gamle piparen skall spela för oss, och mamma har sagt att du skall stanna hos oss hela julveckan — ja äfven efter nyår! Och Patrasche skall vara så lycklig! Oh, Nello, vakna och kom! Men det unga bleka ansigtet, som låg vändt mot do stora Rubenstaflornas herrliga skimmer med ett småleende på läpparne, svarade dem alla: Det är fört sent. Ty de stora högt ljudande klockorna ringde i kölden, och solstrålarne skeno på de snöbetäckta fälten, och menniskorna tågade glada och lyckliga genom gatorna, men Nello och Patrasche bådo ej mera om barmhertighat från deras händer. Allt hvad de behöfde nu gaf Antwerpen utan begäran. Döden hade varit mera medlidsam mot dem än ett längre lif skulle ha varit. Den hade tagit den ene i hans kärleks trohet och den andre i hans tros oskuld från en verld som för kärlek ej har någon belöning och för tro ej någon fullbordan. Hela sitt lif hade de tillbragt tillsammans och i döden blefvo de ej åtskilda; ty då man fann dem voro gossens armar så hårdt slutna kring hunden att de ej utan våldsamhet kunde skiljas, och innevånarne i den lilla byn, som voro ångorfnua och badråevade. hådn om en