Göteborgsposten – 23 juli 1872, sida 2

ö Om de tvenne preussiska korvetternas uppträdande mot Haiti lemnar den i Kingston på Jamaica utkommande tidningen ÅThe Gleaner följande upplysningar: . Den 11 Juni i dagbräckningen visade sig de tyska krigsskeppen Gazelle och Vinetabugten vid Port au Prince. Man erfor snart, att deras afsigt var att tilltvinga sig betalningen af vissa fordringar, som tyska borgare trodde sig hafva på republiken. Kl. 9 skickade eskadercheten, kapt. Basch, en skrifvelse till atrikesministern, hvari han i H. M:t kejsarena af Tyskland namn begärde betalningen af nämnda fordran, uppgående till 3000 p. sterl., innan solens nedgång; om han icke fioge något svar, hotade han med att tillgripa de mått och steg, som han ansåg lämpliga. På eftermiddagen kl. 5, sedan ett utomordentligt sammanträde hållits inom nationalförsamiingen, afgick ett svar till kapten Basch, i hvilket utrikesministern framhöll, att de tyska köpmännens fordringar undersökts af en kommission, och att resultatet af denna undersökning framlagts för den tyske konsuln. Skrifvelsen slöt med beklagande af, att kaptenen funnit det lämpligt att gifva sin anmodan om skadeersättningen formen af ett ultimatum, och med uttalande af det hopp, att saken måtte bli uppgjord i godo. Genast efter mottagandet af denna skrifvelse ångade de tyska krigsskeppen ut till Ponti Lamartine, men vände tillbaka igen kl. 6. Kort derefter kommo några båtar i land med matroser från de haitiska krigsskeppen ÅLUnion oeh Mont Organise, hvilka berättade, att deras skepp besatts af preussarne. Nu blef upphetsningen allmän. Stora menniskomassor skyndade ned till stranden, generalerna skälde på Preussen, och de stackars soldaterne sprungo fram och tillbaka. Regeringen tycktes vackla och mera frukta en revolutionär rörelse, än tyskarnes hotelser. Öfverallt i staden utställdes vakter, och man väntade i hvarje ögonblick utbrottet af ett uppror. Presidenten, ministeren, kamrarne blefvo hvar för sig anklagade för att vara skuld till olyckan, och för att slippa ur svårigheten, skickade presidenten en anmodan till diplomatiska kåren om att deltaga i rministerens rådslag. Kl. 11 på aftonen anlände engelska sändebudet, mr Spencer S:t John, amerikanske ministern mr Bassett och franske generalkonsuln grefve Lermont från sina landställen till nationalpalatset för att deltaga i regeringens hemliga rådslag, hvilka likväl icke voro mycket hemliga, emedan en hvar hade obehindradt tillträde. Det engelska sändebudet gaf sin harm luft i eder och förbannelser öfver preussarnes barbariska handlingssätt, den franske diplomaten utfor emot grefve Bismarck, under det att amerikanska sändebudet mr Bassett rent ut förklarade, att han ej kunde dela sina kollegers åsigt. Den haitiske ministern Rameau föreslog då, att man skulles beskjuta de tyska fartygen från de olika fästena, men presidenten och de andra ministrarne ansågo det bättre att vara sörsigtiga och beslöto att betala. Haitis Rothschild, en tysk vid namn Hartmann. förklarade sig villig att lägga ut beloppet och begaf sig om natten ut på Vineta, der saken afgjordes, och söljande morgon vexlades en fredlig och höflig salut mellan fästena och de tyska örlogstartygen. D. 14 Juni förekom saken inom Haitts nationalförsamling, der man skarpt angrep Preussen. Endast deputeranden Dunbar menade, atv skulden var ministörens, och tästegtill slut uppmärksamheten derpå, att det var en tysk, som ordnat saken. Kammaren hade derpå ett hemligt sammanträde, hvars resultat man likväl icke känner.