Göteborgsposten – 23 juli 1872, sida 2

Deruppöfver voro förhängena dragna tillbaka från de herrliga Rubensmälningarne, och strålorne från den uppgående solen föllo på Kristi törnbekrönta hufvud. Då morgonen framskridit längre, kom en gammal man med stränga anletsdrag, hvilken gret såsom qvinnor gråta. — Jvg var grym mot gossen, mumlade han, och nu skulle jag ha erbjudit honom upprättelse — ja, med halfva min förmögenhet — och han skulle ha varit såsom en son för mig. Det kom äfven, då morgonen ännu något längre framskridit, en malare den der egdo rykte i verlden och var frikostig, så väl till hjerta som hand. — Jag söker en som skulle ha vunnit priset i går, ifall förtjensten hade vunnit det, sade han till folket — en gosse med sällsynta och de mest lofvande anlag. En gammal vedhuggare sittande på ett kullfallet träd en afton — det var hela hans ämne. Men det låg framtidsstorhet deri. Jag skulle gerna vilja finna honom och taga honom med mig och undervisa honom i målarekonsten. Och en liten ljuslockig flicka ropade bit: tert snyftande der hon stod vid sin faders hand: — Oh. Nelo, .0 Vi ha allt i ordning