Göteborgsposten – 23 juli 1872, sida 1

les mörkt i staden. Då och då trängde ett ljusskimmer fram genom springan mellan några fönsterluckor, eller var någon grupp af min stadd på hemvägen under afsjungade af dryckessånger. Gatorna voro hvita af is och snö; de höga väggarne och taken sågo svarta ut emot dem. Så många vandrare hade trampat genom snön, så många olika stigar korsade hvarandra, att hunden hade den största svårighet att bibehålla det spår han följde. Men han fortsatte sin väg, eburu kölden trängde in till hans märg och ben och fästade istappar vid hans fötter, ehuru hungern i hans kropp gnagde som rått-tänder. Han fortsatte sin väg och lyckades genom långt tålamod och ihärdighet att följa de steg han älskade in i sjelfva hjertat af staden och upp till trappan af den stora katedralen. — Han har gått till de föremål han älskar, tänkte Patrasche, som var full af sorg öfver den passion för konsten hvilken för honom var så obegriplig. Katedralen var ej stängd efter messanNågon vårdslöshet hos dörrvaktarne, som varit allt för ifriga att komma hem och festa eller sofva eller allt för dåsiga för att veta om de vridit om nycklarne rätt, hade låtit en af dörrarne vara olåst. Genom denna tillfälligtvis