Göteborgsposten – 22 juli 1872, sida 1

Han gick och begärde anstånd af ställets egare, en skoflickare som hvarje Söndags afton gick att tömma sin bägare och röka med Baaz Cogez. Skoflickaren ville ej bevilja något anstånd. Han var en kärf, hårdhjertad man som tyckte om penningar. I stället för betalning lade han beslag på rubb och stubb i hyddan och tillsade Nello och Patrasche att följande dag packa sig bort. Eländig och usel som denna hydda var, hade de dock fästat sig vid den. De hade varit så lyckliga der, och om sommaren hade den varit så vacker, omslingrad af vinrankor och blommande bönor, der den låg midt på det solbelysta fältot. Deras lif i denna hydda hade varit fullt af försakelser och mödor, men ändock hade de varit så förnöjda, så hjerteglada då de sprungit tillbaka till detta sitt hem att der mötas af den gamle mannens välkomstsmåleende. Hela natten igenom sutto gossen och hunden vid den kalla härden i mörkret, slutna tätt tillsammans. Deras kroppar voro känslolösa för kölden, men deras hjertan voro liksom stelnade. Den morgon som inbröt var julaftonen. Med en rysning tryckte Nello sin ende vän iotill sig under det heta tårar föllo från hans ögon ner på hundens huffud.