Göteborgsposten – 22 juli 1872, sida 1

vid deras hemkomst. De sörjde honom oafbrutet och ville ej taga tröst då de den kalla vinterdagen följde furnkistan som inneslöt hans kropp till den namnlösa grafven vid den lilla kyrkan. De voro hans enda sörjande, dessa två som han lemnat utan vänner på jorden — den unge gossen och den gamle hunden. — Säkert skall han veakna nu och låta den stackars gossen komma hit! tänkte mjölnarens hustru och såg på sin man som satt. och rökade sin pipa vid eldbrasan. Baus Cogez förstod hennes tankar, men ban förhärdade sitt hjerta och ville ej öppna sin dörr då det lilla anspråkslösa liktåget passerade förbi. — Gossen är en tiggare, sade han för sig sjelf, han bör ej vara tillsammans med Alois. Qvinnan vågade ej säga någonting högt, men då grafven var igenskottad och de sörjande försvunnit, lade hon en krans af immorteller i Alois händer och tillsade henne att vördvadsfullt gå och lägga denna på den mörka mullen. Nello och Patrasche gingo hem med krossade hjertav. Men äfven detta arma, sorgsna, glädjelösa hem skulle ej längre få skänka dem någon tröst. Det var en månads hyra att betala för den lilla kojan, och då Nello gjort den döde den sista tjensten hade han ej ett öre qvar.