Göteborgsposten – 22 juli 1872, sida 1

trasche draga vidare ued sin kärra tom. Men de gjorde det likväl, tr de ville behaga Baas Cogez. Vädret blef mycket: hårdt och kallt. Snön var sex fot djup, och i: en var tillräckligt fast för att hvar som helst; bära både menniskor och oxar. Vid denna tid ef året rådde alltid glädje och munterhet i den lilla byn. Bjellrornas muntra pinglande hördes öfver allt utpå vägarne; inom alla diirrar puttlade de väl fyllda grytorna i spiselm och elden derifrån spriddo värma och ljus. Enaast i den lilla hyddan var det mycket mör kt och mycket kallt. Nello och Patrasche lem nades ännu mera ensamma, ty en natt veckar.: före juldagen inträdde döden och tog ifrån dem gamle Jehan Daas, som aldrig erfarit ann: st af lifvet än dess sorg och vedermödor. .Han hade länge varit till hälften död oförmögen att göra några rörelser utom en eller annan. .svag åtbörd, oförmögen till allt utom vänliga ord och blickar. Likväl sörjde de hans bortgå ng djupt. Han hade dött under sömnen, och dit de i den grå daggryningen erforo sin förlust, tyckte de sig vara så ytterligt nsamma och öfvergifna. Han hade länge varit ott en stackars svag, förlamad gubbe som ej kunde höja en hund till deras försvar; men han hade älskat dem innerligt, hans smäleend had. alltid välkomnat dem