Göteborgsposten – 20 juli 1872, sida 2

Ilvarjehanda. En italiensk kriminalprocess. En afskedad otsicer vid namn Agnoletti begick i Januari månad d. å. i Milano ett brott, hvaröfver så väl denna stad som hela Italien slogs med förfäran. Han var född i Ferrara och hade efter ett vildt studentlif tagit tjenst i hertigens af Modena armå6. Den tiden var han i besittning af en förmögenhet af omkr. en half million fres, men förstörde denna på några få år, dock icke på surrande och utsväfningar, utan på den största lyx, i det han började letva på samma fot som Italiens förnämsta och rikaste män. Då Garibaldi gjorde sitt infall i Kyrkostaten, tog han tjenst i dennes frikår; han egde då ännu qvar några tusen fres, men då han vände hem från Mentana voro äfven dessa slut. Det lyckades honom emellertid nu att bli gift med en rik, adlig flicka i Milano, Teresa de Capilari dArzago. I tre år lefde det äkta paret till utseendet lyckligt, i det hans gemål tillät honom att upptaga betydliga summor af hennes förmögenhet, på det att han skulle kunna få tillfredsställa sin håg för ett öfverdådigt lif; men då hon såg, att han var omättlig, började hon sätta återstoden at sin förmögenhet i säkerhet, och från denna stund blef deras samlif omöjligt. Agnoletti öfvergat sin hustru och reste till Neapel, der han blef medarbetare i ett klerikalt blad. Hon hade i sitt äktenskap med honom haft två barn, af hvilka det ena lefde och för att tillförsäkra barnet återstoden af förmögenheten inledde hon en process om skilsmessa. Då Agnoletti erfor detta, reste han till henne och visade sig så ångerfull, att han förmådde henne afbryta processen. Hon upptäckte emellertid snart, att hans ånger var förställd och då han åter började föra sitt gamla lif, lät hon ånyo upptaga processen och fick skilsmessan stadfästad. Under denna tid hade hon emellertid lofvat att utbetala till Agnoletti en årlig pension på 1800 ires och hade han å sin sida förpligtat sig till att lemna Milano. Då domen var fälld, uttalade Agnoletti en siflig önskan efter att få ta afsked af sitt barn, en intagande och liflig liten gosse om tre år, och hans gemål, som ingenting ondt anade, gaf sitt samtycke dertill. Hon lät gossens sköterska gå bort med honom till det hotell, der fadren bodde, sedan hon ålagt henne tillsäga denne, att han ej skulle låta barnet åka i droska, då hon var mycket ängslig för att den lille skulle bli smittad af kopporna, som då grasserade i Milano. Agnoletti brydde sig emellertid icke härom, utan tog straxt en droska, i hvilken han gjorde en längre körtur med barnet. Det var hans fasta beslut att mörda gossen och han hade efterlemnat ett bref, hvari han underrättade modren derom. Han tillkännagaf i detta bref äfven, att han ämnade ta lifvet at sig sjelf, men häraf gjorde han dock intet allvar. Då skymningen inträdt, gick Agnoletti med gossen ner under en bro, som leder öfver en stor kanal och sprang i vattnet med honom. Det var ett rått, kallt väder och hade snöat hela dagen; sjelfmordstankarne öfvergåtvo snart Agnoletti, under det att barnet drunknade och efter hans egen försäkran gled det mot hans vilja ur armarne på honom. Hans undskyllningar och förklaringar ha emellertid funnit töga tillit; man antager allmänt, att det aldrig på allvar varit hans afsigt att beröfva sig sjelf lifvet och det anses för gifvet att han med full föresats mördade barnet för att hämnas på modren. Förbrytaren var nära att undslippa till Frankrike, men på vägen råkade han en vän, som ämnade resa till Amerika och beslöt sig för att göra denne sällskap. På grund häraf vände han om igen och begaf sig till Genua, der han föll i polisens bänder. Det faller af sig sjelf att Agnolettis sak blef ett läckert byte för advokaterna; en ung jurist, som med framgång begagnat denna sak till att puffa sig sjelf fram, försvarade honom med lidelsefull ifver och fick två ansedda advokater till att understödja sig. En annan af skuggsidorna vid den offentliga förhandiingen inför juryn visade sig likaledes i Muano, i det allmänheten stormade domstolssalen för att reta sina nerver; der har knappast någonsin varit större trängsel vid den mest firade primadennas uppträdande. Fruntimmerna voro isynnerhet alideles vilda af begär efter att få öfvervara de uppskakande rättegångsförhören och de utgjorde också majoriteten at åhörarne. Försvararne ville söka befria den bjertlose maken och fadren från straff genom att göra honom vansinnig och de drefvo i denna riktning spetsfundigheten till det otroligaste; men han visade under hela processen ett förnuft och en sinnesnärvaro, som alldeles förstörde verkan af advokaternas ansträngningar. Juryn förklarade Agnoletti för skyldig till mord och han dömdes till tukthusstraff för lifstiden. AAA AAA EEE SARA — ru A a b —