Nello sprang hem i den kalla aftonen tröstad. Han bade gjort sitt bästa; det öfriga måste bli såsom Gud ville, tänkte han med denna rena tro som han fått lära i det lilla kapellet bland pilarne och ropplerne. Vintern var redan mycket skarp. Denna: afton iaträffade ett snöfall sedan de hunnit hem till hyddan, och sedermera fortfor det att suöa i flera dagar, så att stigarne och gränsmärkena på fälten blefvo alldeles utplånade, och alla de mindre strömmarne blefvo igeufrusna. Då: blef det sannerligen ett ganska svårt arbete att gå omkring efter mjölken, innan det ännu hunnit bli ljust, och i mörkret föra den till den tysta staden. Det var isynnerhet ett mödosamt arbete för Patrasche, ty åren, som för Nello endast medförde en starkare ungdom, medförde för Patrasche ålderdomen, hans leder blefvo styfva och hans ben värkte ofta. Men han ville aldrig uppgifva sin andel af arbetet. Nello skulle gerna ha sparat honom och dragit kärran in till staden sjelf, men Pstrasche ville aldrig tilllåta det. All den hjelp han ville tiliåta eller mottaga inskränkte sig till ett skjufvande bakifrån på kärran, då denna gick allt för tungt i is-morjan. Patrasche hade tillbragt sitt lif i selen och var stolt deröfver. Han led ofta af