Göteborgsposten – 18 juli 1872, sida 2

vara bortstött, under det hans gäfva var antagen. i Men han klagade ej; det var hans vana H att hålla sig tyst och lugn; gamle Jehan Daas i hade alltid sagt till honom: Vi äro fattiga; I vi måste taga hvad Gud skickar — det onda : med det goda; de fattige kunna ej välja. Härtill hade gossen alltid lyssnat uud tystnad, ty han vördade sin gamle morfar; men icke desto mindre hade ett visst obestämdt och i ljuft hopp, sådant som brukar gäcka de barn hvilka begåfvats med geni, hviskat i hans bjerta: Någon gång kunna dock de tanige välja — välja att bli stora män, så att menniskorna ej kunna neka dem något. Så tänkte han alltjemt i sin oskuld, och en dag då lilla Alois, som af en händelse fann honom ensam på sädesfältet bredvid kanalen, sprang fram till honom och slöt sig tätt intill hans sida och snyftande omtalade att det påföljande dag vore hennes namnsdag, och att för första gången i hennes lif föräldrarne hade underlåtit att bjuda honom till den lilla sup och dans i den stora logen, hvarmed hennes namnsdagar alltid högtidlighöllos, kysste Nello henne och yttrade följande ord i tillitsfull ton: — Det skall en dag bli annorlunda, Alois. En dag skall det lilla trästycke som din far fiek af mig vara värdt sin vigt i silfver, och