Göteborgsposten – 18 juli 1872, sida 2

ken endast kunde förvärfva sin föda med tillhjelp af sin hund. i Och han tänkte på huru han skulle utsira sin gamle morfar, och huru han skulle hänga en gyllene kedja omkring halsen på Patrasche och ställa honom vid sin högra sida och säga till folket: Denne var en gång min ende vän; och huru han skulle bygga upp ett stort hvitt marmorpalats och anlägga kostbara lustträdgårdar på den sluttning hvarifråo man har utsigt åt katedralspiran, men ej bo der sjelf utan kalla dit, liksom till ett hem, alla unga och fattiga män som ej egde vänner men vilja att göra stora ting; och huru han alltid skulle säga till dem då de välsignade hans namn: Nej, tacka ej mig — tacka Rubens. Ty utan honom, hvad skulle väl jag ha varit? Dessa drömmar, sköna, omöjliga, oskyldiga, fria från all sjolfviskhet, fulla sf heroisk dyrkan för konsten, voro så lifliga att han var — lycklig äfven på denna Alois namnsdag, då han och Patrasche vandrade hem till den lilla mörka hyddan och aftonmåltiden af svart bröd, under det vid qvarnen alla byns barn sjöngo, skrattade, åto och dansede i den stora logen vid föjters och nyckelharpors musik. — Gör ingenting, Patrasche, sade han med sina armar omkring hundens hals under det de båda suto i dörröppningen till hyddan, der