Göteborgsposten – 18 juli 1872, sida 1

var fattig. Men det ver många sätt på hvilka lilla Alois hölls ifrån sin lekkamrat, och Nello, som var stolt och känslotull, fann sig snart sårad och upphörde att, såsom han förr vid hvarje lägligt tillfälle brukat, begifva sig med Patrasche till den gamla röda qvarnen på sluttningen. Han visste ej i hvad afseende ban försyndat sig; han förmodade att han på vågot sätt förargat Baas Cogez derigenom att han den der dagen ute på ängen ritat af Alois, och då barnet som höil af houom mycket sprang till honom och smög sin hand in i hans smålog han sorgset mot henne och sade med öm omtanka för henne: — Nej, Alois, gör ej din far någon förargelse. Han anser att jag vänjer dig vid att vara sysslolös, och han tycker ej om att du är tillsammans med mig. Han är en god men och älskar dig mycket; vi skola ej göra honom någon förargelse, Alois. Men det var med sorgen i hjertat som han yttrade detta, och verlden förekom honom ej så ljus som den förr gjort då han i soluppgången gick framåt vägen under popplarne åtföljd af Patrasche. Den gamla röda qvarnen hade varit ett slags station för honom, och antingen han gick bort eller kom tillbaka hade han brukat stanna