Göteborgsposten – 17 juli 1872, sida 2

öfvertäckta taflorna såg han upp mot dem och mumlade till sin ledsagare: — Det är så sorgligt att ej få se dem, Patrasche, blott derföre att man är fattig och ej kan betala! Det var ej hans mening då han målade dem, att de fattiga aldrig skulle få se dem, derom är jag öfvertygad. Han skulle gerna ha unnat oss att få se dem hvarje dag, det är jag säker på. Och ändock hålla de dem gömda der — och aldrig få de komma fram i dagsljuset, och inga ögon få beskåda dem om ej de rika komma och betala. Om jag blott kunde få se dem, skulle jag vara nöjd med att dö. Men han kunde ej få se dem, och Patrasche kunde ej hjelpa honom, ty att förvärfva det silfvermynt som kyrkan fordrar i betalning af dem som önska se den herrlighet Uppresandet af korset och Nedtagandet af korset erbjuda, det var något lika omöjligt för dem båda två som det skulle ha varit för dem alt klättra upp för katedralspiran. De kunde aldrig spara ihop så mycket som ett öre, att få litet bränsle med sig hem eller litet bröd, det vor allt hvad de kunde åstadkomma. Och dock längtade barnet så innerligt efter att få skåda de två beslöjade Rubenstaflornas skönhet.