Göteborgsposten – 17 juli 1872, sida 1

funderade på hvad det kunde vara för en lockelse som på detta sätt drog ifrån honom hans älskade och annars oskiljaktige komrat. En eller ett par gånger försökte han sjelf se efter, klättrande uppför trappstegen med sin mjölkkärra efter sig; men bon blef då på ctt ganska eftertryckligt sätt tillbakadrifven af en stor väktare i svarta kläder med silfvergaloner, och rädd att på något sätt brings sin lille herre i obebagligheter, afstod han från försöket och stannade tåligt qvar utanför kyrkorna till dess gossen återkom. Det var ej den omständigheten att han gick in i dem som gjorde Patrasche bekymrad, ; hunden visste nog att menniskorna brukade gå till kyrkan; byinnevånerne gingo ju allmänt till det lilla grå tempel som låg midtför den röda väderqvarnen. Hvad som bekymrade honom var att lille Nello alltid såg så besynnerlig ut då han kom ut, att han antingeu var blossande röd eller mycket blek. Och alltid vär ban återkom hem efter sådana besök satt han tyst och drömmande, utan att bry sig om några lekar, blott stirrande ut på aftonmolnen der borta vid horisonten. Patrasche undrade huru detta kom sigHan tyckte att det ej kunde vara nyttigt eller naturligt för en liten gosse att vara så allvarsam, och på sin stumma metod försökte han