Göteborgsposten – 16 juli 1872, sida 2

af djup förvåning öfver att ej med slag och hårda ord drikvas till arbete. I hans hjerta föddes en mäktig kärlek, som ej en enda gång svigtade i trohet så länge lifvet bodde qvar hos honom. Patrasche var blott en huud, men han var tacksam. Patrasche låg länge och funderade, under det han med sina allvarliga, trogna, bruna ögon gaf akt på sina vänners rörelser. Nu kunde den gamle soldaten Jehan Daas ej göra någonting annat för sitt lifsuppebälle än linka omkring i trakten med en liten kärra, i hvilken han hvarje dag drog in till Antwerpen de mjölkkärl, som tillhörde sädana, mera iyckligt lottade grannar, hvilka idkade boskapsskötsel. Dessa menniskor gåfvo honom detta uppdrag till en del af barmhertighet, men mest derföre ott det lämpade sig förträffligt för dem att sända sin mjölk in till staden med ett så redligt bud och sjelfva få stanna hemma för att se till sina trädgårdar, kor, höns och små åkerfält. Nen det var ett hårdt och mödosamt arbete för den gamle mannen. Han var åttiotre år, och Antwerpen låg en god fjerdingsväg eller mera aflägset. Patrascho såg första dagen efter sitt tillfrisknande mjölkbyttorna komma och försvinna, under det han låg och sträckte sig i solskenet.