Göteborgsposten – 16 juli 1872, sida 2

förde penningarne derför med sig tillbaka till de olika egarne med ett allvar och en säkerhet som hos en så ung gosse voro rent af märkvärdiga och förtjuste alla som hade något att göra med honom. Den lille ardennergossen var ett vackert barn med mörka, allvariiga, ömma ögon och en älsklig rodnad på kinderna samt ljusa lockar som ringlade sig ända ner till hans hals. Mången artist astecknade gruppen i förbifarten — den gröna kärran med de blänkande messingskärlen, den store gulbrune, groflemmade hunden med sin bjellsele, som muntert pinglade under det han gick, och den lille gestalten som gick vid hans sida med sina små hvita fötter instuckna i träskor och med ett ansigte så ljuft, allvarligt, oskyldigt och barnsligt förnöjdt som dem man får skåda på de små vackra barngestalterna af Rubens. Nello och Patrasche arbetade så väl och så gladt tillsammans att Jehan Daas, då sommaren kom och han åter blef bättre, sjelf ej behöfde vandra bort, utan kunde sitta qvar i dörröppningen i solskenet och se dem begifva sig i väg genom trädgårdstäppan och derpå uppsända en liten bön, taga sig en lur och drömma samt åter vakna upp då klockan slog tre och afbida deras återkomst. Efter återkomsten brukade Patrasche med ett glädtigt