Göteborgsposten – 16 juli 1872, sida 1

Det var midt i sommaren och mycket varmt. Hans kärra var mycket tung, fullpackad med metallgods. Hans egare gick framåt utan att egna honom någon uppmärksamhet på annat sätt, än att han alltsom aftast gaf honom en pisksläng. Brabavterbon hade sjelf stannat för att dricka öl vid hvarje hus bredvid vägen, men han hade förbjudit Patrasche att stanna ett enda ögonblick för att med en dryck ur kanalen släcka sin törst. Gående framåt på detta sätt, i den sterka solbettan, på en dammig landsväg, utan att ha ätit på ett helt dygn och, hvad som var ännu värre, utan att ha smakat vatten på nära tolf timmar, förblindad af damm, öm af slag, vacklade slutligen Patrasche och föll under det fradgan stod ut ur hans mun. Han föll midt på den hvita, dammiga vägen, midt i solbaddet; han var dödssjuk och låg orörlig. Hans herre gaf honom den enda medicin han kärde till — sparkar, eder och slag af en ekpåk som ofta varit den enda mat och dryck, den enda tack och lön som erbjudits honom. Men Patrasche tycktes ej vidare ha ondt af några slag och förbannelser. Patrasche låg der i dammet, efter allt utseende död. Då brabanterbon slutligen såg att det ej