svann, i det balansen innefattades i de vanliga ölverliggande handelsvexlarne, d. v. 8. i voxlar, hvilka ligga af skonsamhet öfver till nästa eller någon följande dag emot protest. Redogörelsen från banken för 1871 visar, att ifrån d. 13 Aug. 1870, då prolongationslagen fick gällande kraft, till d. 12 Juli 1871, då rätten att prolongera upphörde, 416,000 vexlar om inalles 630 mill. begagnade sig af lagen, ehuru dock en mycket stor del af de bästa vexlarne vederbörligt betaltes äfven under belägringen. Af dessa 416,000 vexlar betaltes 105,000, uppgående till 361 millioner fres, före prolongationstidens utgång. Af de återstående 269 mill. fres blefvo 255 mill. punktligt betalta, så att endast 14 mill. voro obetalta vid slutet af 1871. De prolongerade vexlarne å filialkoutoren uppgingo till 238 mill. fres, af hvilka 1,640,000 förblefvo obetalta. Hela beloppet af obetalta vexlar uppgick derför för sex månader se san till omkring 15 )2 mill. sres. Större delen af denna balance har sedan dess flutit in och den eventuela förlusten kommer sannolikt ieke att öfverstiga 2 2 mall. fres. På den kolossala summan af 868 mill. fres i suspenderade eller prolongerade vexlar har således blott en förlust af 2! mill. fres uppstått eller knappast 13:dels 44. Man tror, att äfven denna förlust icke skulle hafva inträffat, om icke ett antal undertecknare å vexlarne blifvit dödade under Kommunen. Våra läsare må härjemte erinra sig, för att kunna rätt bedöma, hvad ett sådant faktum som detta vill säga, att Frankrike utkämpat ett det mest kolossala och förödande krig, att dess bandel och industri legat nere i mer än ett år, att en blodig social kamp krönte dess olyckor och att det redan betalt 1 1 milliard till sina besegrare. Man torde med skäl kunna spörja, huruvida något annat land i verlden skulle efter sådana gräsliga olyckor kunnat uppvisa det slående faktum af, att blott 1 ekulle betäcka den sista totalförlusten. Detta förvånande resultat, som franska bankens portfölj sålunda visar, vittnar om den hederliga, samvetsgranna och solida karakteren i Frankrikes hela affärsverksamhet och lemnar oss en nyckel till gåtan, huru Frankrike, som ensamt öfvertecknade 2-milliarderslånet, au äfven ensamt, innan lånet utbjudits, redan ötvertecknat 3-milliarders-lånet. En annan, ej mindre intressant omständighet, är den ställning, som Frankrikes bank intager i afseende på sin sedelemission och sina metalliska valutor. Så t. ex: 1871. — D. 29 Juni, sedlar 2,212,881,000 fres, valutor 549,886,000 fr; d. 28 Sept. sedlar 1,980,983,000 fres, valuta 615,614,000 fres; d. 28 Dec., sedlar 2,325,420,000 fres, valuta 634,601,000 fres. — 1872. — Mars 28, sedlar 2,372,606,000 fres, valuta 678,391,000 fres; Juni 27, sedlar 2,252,065,000 sres, valuta 739,878,000 fres, — hvaraf synes, att banken, i trots af de millioner kontant mynt som utförts, städse ökat sin metalliska reserv. För jemförelse må nämnas, att den metalliska valutan inom Englands bank utgjorde d. 3 d:s, 23,449,000 p. sterl., under det att densamma inom Frankrikes bank var d. 4 d:s 29,600,000 i samma mynt. Ofverskottet i sedelemissionen öfver dennas ställning i början af 1870, eller töre kriget, är ungefär lika med det belopp i kontant mynt, som för tysk räkning uttagits från Frankrike, men är dock vida under hela summan af penningcirkulationen för två år sedan. Det saknar ej sin pikanta sida att här bredvid ställa följande i tyska tidningar förekommande jeremiad: Tyskland behötver alldeles oundgängligt den halfva milliard, som skall nu om nägra veckor inflyta. Man har hittills äfven inom rikskanslersembetet hållit milliarderna för en outtömlig källa, och riksdagen har ej dragit i betänkande att godkänna den ena anvisningen efter den andra på milliarderna. Men nu ha de verkliga kostnaderna och isynnerhet kostnaden för återställandet sf hvad som skadats eller förstörts, visat sig så betydande, att den hittills af Frankrike inbetalta 1 12 milliarden icke på långt när räcker till för att kunna ens betäcka do år 1872 förfallande beloppen af de på franska krigsskadeersättningen anvisade kostnaderna. Ej nog med att icke en enda silfvergroschen är ötrig af de 2 milliarderna, för att kunna återbetala 1870 års krigslån af 113 mill. thlr; den återstod deraf, som ännu sinnes qvar, är ej ens tillräcklig att betäcka de år 1872 förfallande reetablissementskostnaderna. Utan den nya halfva milliarden hade Nordtyskland nu måst upptaga nya lån till det ännu resterande krigslånet, för att kunna tills den ursprungligt bestämda betalningsterminen fullständigt betäcka de utgifter, som redan anvisats på krigsskadesersättningen. Detta tyckes sannerligen vara liktydigt med öfverflödets armod.