Göteborgsposten – 15 juli 1872, sida 1

ten trädgårdstäppa som gaf grönsaker, bönor och pumpor i afkastning. De voro mycket fattiga, förskräckligt fattiga — mången dag hade de ingenting alls att äta. Det hände aldrig att de hade nog; att ha haft tillräckligt mycket att äta skulle för dem ha vorit detsamma som att ha kommit till paradiset med ens. Men den gamle mannen var mycket öm och god mot gossen, och gossen var en vacker, oskyldig, sanningsälskande, trogen, ömhjertad varelse, och de kunde båda vara lyckliga med ett stycke bröd och några kålblad samt begärde ej mera af himlen eller jorden, med undantag deraf att Patrasche alltid skulle få vara hos dem, ty hvad skulle det väl ha blifvit af dem utan Patrasche? Patrasche var deras alpha oeh omega, deras skatt och kornbod, deras guldförråd och inkomstkälla, deras trogna stöd och ledsagare, deras vän och tröstare. Hade Patrasche dött. ifrån dem, måste de sjelfva ha lagt sig ner att dö. Patrasche var kropp, hjerna, händer, hufvud och fötter för dem båda; Patrasche var deras lif, deras själ. Ty Jehan Daas var gammal och krympling, och Nelly var blott ett barn, och Patrasche var deras hund. En flamändsk hund — med gult skinn, stort hufvud och stora lemmar, öron som stodo