Göteborgsposten – 13 juli 1872, sida 2

med ett förslag om skatt å patenter. Finansutskottet begär, att förslaget må hänvisas till utskottet; hvaremot Thiers vill, att församlingen skall samtidigt förhandla om båda skatteförslagen. Gaslonde fordrar, att hans förslag skall genast tagas under behandling. Rouher uppträder och förordar, att man må först behandla motförslagen af Clapier Douhet (om en skatt på artiklar tillverkade i Frankrike, uppgående till halfva den tull liknande artiklar draga, då de införas utifrån) och Descarre. Sorl på venstern, bullrande rörelser. Rovher qvarstannar det oaktadt på talarestolen. Preeidenten Gråövy uppmanar församlingen att förbålla sig lugn. Då Ronher åter vill taga till ordet, börjar likväl oväsendet på nytt. Rouher säger då några ord och — nödgas lemna talarestolen. Det är brottsligt att på detta sätt behandla en lagligt vald representant för valberättigade under Frankrike lydande män, han må nu tillhöra hvilket parti som helst, då han ej uppreser sig mot den bestående ordningen — och det är sjellmördande, då terrorismen, såsom här, utöfvas af dem, som föra frihetens så ofta missbruklade ord på tungan. Inom den under någon tid pågående stora striken bland byggnadsarbetarne i London, genom hvilken närmare 20,000 personer under flere veckor saknat arbete, har ett egendomligt fall inträffat, hvars utgång skall bli af stort intresse för dem, som närmare följa och studera phaserna af den väldiga arbetsrörelsen. Sagde byggnadsarbetare utgöras af åtskilliga yrkesgrupper, af hvilka de förnämsta äro timmermän och murare, de öfrige smeder, målare, metallarbetare etc. Alla dessa beslöto att tillsätta en centralkomit af delegerade, för att de måtte kunna gemensamt genomdrifva sina fordringar. Arbetsgifvarne valde den förståndiga taktiken att söka träffa öfverenskommelse med en grupp i sender. De vände sig först till murarne, med hvilka de ingingo den kompromissen, att arbetstiden nedsattes till i medeltal 51 4 timmar i veckan, under det arbetslönen höjdes till 8 2 pence pr timme. Då nu en dag den gemensamma komitn skulle ha sitt sammanträde, uteblefvo murarnes delegerade derifrån. Stor förbittring råder nu hos de andra yrkena, isynnerhet hos timmermännen, hvilka tyckas ha spelat första fiolen i striken, och raseriet mot de nyss vordna kamraterna är nästan större, än mot sjelfva arbetsgifvarne. Murarne å sin sida säga, att timmermännen partiskt begagnat de inströmmande medlen till sin fördel och alldeles förbisett de andra yrkenas verkliga intressen. Murarne ha emellertid åter börjat sina arbeten. De andra arbetarne motsätta sig antagande af de i dessas kompromiss erbjudna innebållna vilkoren. Men arbetsgifvarne äro beslutna att drifva dem igenom hos hvardera yrket i sender. Som bekant, ha älven Nordamerikas Förenta Stater fått sin del af strikefebern. Ensamt i Newyork ha 83,938 arbetare gått sysslolösa på en gång. Omkring 60,000 af dessa fordrade 8 timmars arbete om dagen, och af dem ha 30,000 ungefär genomdrifvit sin vilja. 11,500 strika ännu, men 27,250 ha öfvergifvit strikandet och arbeta återigen enligt det gamla systemet af 10 timmar. Arbetsgifvarnes törlust på dessa arbetsinställelser uppskattas till något öfver 2 mill. dollars och för arbetarne till nära 134 mill. Uti de öfriga Unionsstäderna ha arbetarne äfven måst återtaga sina sysselsättningar mot de förra vilkoren af 10 timmar. Som ett exempel på, huru man der borta på andra sidan Atlanten bedömer rörelsen, må här anföras söjande ur NewyorkerHandelstidning: Nägra skrikhalsar ha uppställt fordran om en åtta timmars arbetstid under lagstiftningens garanti. Några demagoger bemäktigade sig Iystringsordet. Lagstiftarnes flertal genomskädadade väl svindeln och visade föga lust att inlåta sig på den, men hade ej mod att öppet tillbakavisa en fordran, som uppträdde i den stora massans namn. De, som förtjena hedersnamnet arbetare, som känna arbetets värde, göra anspråk på likberättigande med alla andra yrkesklasser och ej vilja vara mer än andra, träda vi icke för nära, då vi säga, att med dessa beslut, de må nu ha fattats i Washington eller Albany eller annorstädes, grunden lades till pöbelväldet — ja, till pöbelväldet, hvilket gerna ville tränga sig fram, men måste till hvad pris som helst undertryckas ... En pöbelaktig anstrykning fick rörelsen genast derigenom att de, som hastigt genomdretvo sina fordringar, härmed ingalunda voro belåtna, utan skrufvade sina anspråk ännu högre, för att icke det nöje, på hvilket de räknat, lättjans och orostiftandets, måtte taga slut. Det åligger de förnuftiga arbetarne att göra ett slut på denna terrorism. Från Frankrike skrifves, att utriFagminjistern underrättat främmande makter