Göteborgsposten – 13 juli 1872, sida 1

s : 0 nn nn lösnummer: 10 öre exemplaret. Menskan svettas i kaskader, Törstar... slukar å la glace, Slukar selters, limonader Och Billiner, hela lass... Fågeln orkar ej att sjunga, Flugorna ha bal parå, Hunden slänger med sin tunga, Åkarhästen står blase... I Låt oss rymma bums ur staden, Ut i skogens väna famn! Eller följom långa raden, Som drar af till Köpenhamn; Ut, blott ut, ur stadens kupa, Hände seen hvad hända må... Allrahelst dock hufvudstupa Ner i svala böljan blå! Se... Najaden huldt oss lockar Följa till sitt perleslott, Ägirs döttrar uti flockar Kring oss tråda dansen brådt... Här att hvila hela dagen Vore ljuft mot solens brand... Ja, man skall ha is i magen För att trifvas nu på land!!! Också lär det vara fullsatt på hvart enda litet skär, der det finnes en enda liten koja att bo i, utefter hela vår välsignade skärgård, och ändå fortgår oafbrutot strömmen at resande genom vår uppglödgade stad ut till det fria, friska lifvet derute på de nakna, men, o himmel, ändå så förtjusande skären. Häromdagen träffade vi tillsammans med en dylik helsoluft och helsobad efterlängtande främling, en gammal ungdomsvän, som vi icke råkat sedan den glada studenttiden. Vacker stad, det här, ypperliga gator, präktiga kanaler, herrliga alleer, men — —4. Det gick en kåre öfver ryggen på oss, för öfrigt rätt svalkande i sommarhettan, ty vi hade en obehaglig förkänning af hvad som komma skulle. Detta förargliga meo kunde ju innebära så fasligt mycket. Det kunde t. ex. förebåda ett kommande, berättigadt klander ötver våra alltför primitiva badanstalter, öfver ångslupstrafikens upprätthållande, öfver fontänen och andra förhållauden i Trädgården, öfver artilleristallarne med thy åtföljande upplag alldeles bredvid stadens förnämsta sjukanstalt, med mera sådant, hvilket en främling har lätt att anmärka och klandra, utan att någon stadens verklige vän alltid är till hands för att upplysa honom om, att de öfverklagade bristerna äro långt förut avmärkta och att de, som man, dessbättre, har grundade anledningar att hoppas, inom kort ej längre skola finnas till. Men? upprepade vi derföre i en viss tvekande ton ... — Nen, det är tre saker, som isynnerhet törvåna mig ... — Tre saker — (så der ja, nu kommer det!) — tre saker? Och det skulle vara... — Jo, först och främst att det der gamla eländiga skrället, som står och skräpar tätt invid det hotellet, som jag bor i, kan få stå qvar? — Skrället? Aha, då är hotellet Göta Källare och det skräpiga huset, ni menar, den så kallade Slussen. — Slussen! Riktigt ja, så kallade man det. — Nå ja, hvad den saken beträffar, så tror jag väl, att det af allmänna omdömet redan för länge sedan utdömda skrället snart får sin dödsdom i stadsfullmäktiges rådskammare ... Och nummer två? Jo, pro secundo förvånar det mig, att i stadens obestridligen vackraste och mest stilisanta hus, Tessins skapelse, Rådhuset, finna inrymda en skobutik och en snusbod, något som jag knappast kan erinra mig ha påträffat ens i våra minsta landsortsstäder. Gud vet om der icke rakt utaf finnes en liten skomakareverkstad derinne också, åtminstone observerade jag i förbigående ett par recefter helt prydligt hängande ute till torkning påspikade sina vederbörliga läster, alltsammans medge det, föga storstadsmessigt... För tusan, vill ni nödvändigt ha er ordentliga reveny af huset — och det kan jag som sjelf god ekonom ej förtänka er — hyr då åtminstone ut det till uågonting annat, något som kan smaka fru Justitia bättre än skionlukt och snus-odörer, gör som Läbeckarne, skaffa er en -Ruthhauskeller ty vin, Vin fördrifver galla, Gikt, kolik, podager, Vinet fröjdar alla, Blott god dos man tager! Sak samma, för resten, med kommendantshuset, der har man hyrt in en liten vaggbutik eller hvad det är för slag, det ser onekligen rätt komiskt ut att se en artillerist i full uniform gå och postera utanför den der lilla inrättningen... Hvad skulle vi väl svara på allt det der? Platt ingenting kunde vi svara, ty vi hade ju i åratal tyckt att allt varit som det skulle både deruppe och dernere i vårt Themistempel och vaggbutiken i kommendantshuset bade vi knappast observerat. Vi åtnöjde oss derföre med att framstamma ett förläget: UIm, bm ...kan så tyckas... men nu till anmärkningen nummero tre, om jag får be! Nummer tre, jaha, hör på, jag åt igår middag på ert Hasselbacken, Lorensberg, och jag får verkligen säga vackrare plats får man verkligen leta efter, men, vet ni hvad som förvånade mig... — Nehej... kanske maten ...: — Maten? Nej, gubevars, den rar oklanderlig, till och med förträfflig, nej, let var ... — Aha, jag begriper. upnaSS— -p — — — On O HMMM OAH2 — F— 2 AA — — — — ro RR TN DO — t— fl