Göteborgsposten – 12 juli 1872, sida 2

— Alldeles. — Då är upplösningen ett minne af den fabel jag lärde dig på den tiden, ty hvad historien beträffar behöfde jag aldrig göra mig den mödan att berätta slutet. Du hade alltid somnat innan jag hann så långt. I detta ögonblick fördes några torra blad och höstrån in i rummet af en väderil. Marguerite gick att stänga fönstret, och hon blef då straxt innanför detsamma varse ett till hälften sönderrifvet papper, på hvilket åtskilligt fanns skrifvet. I detsamma hon tullade ihop detta papper, som tycktes vara konceptet till ett bref, och stod i begrepp att kasta ut det genom fönstret, fick hon se sitt eget namn derpå och bar då fram det till sin mormor. M:me Yolande tog det, granskade det och lemnade det åt henne med följande ord: — Det är början till ett bref från din kusin till hans mor. Det har af vinden blifvit bortryckt från det rum han bebodde alldeles ofvanpå mitt, och efter som vi just voro inne på kapitlet om fåer, så tror jag att vi böra tacka den tomte som sänder oss den här uppenbarelsen. Läs, min flicka, jag tillåter dig det. Marguerite läste upp följande rader: — -Färaste mamma! Förlåt mig mina dårskaper, jag står nu i begrepp att försona dem.