sig liksom en stor eldknippa som förgylde topparne af vassrören öfver hennes hufvud. Hen vågade sig då upp till vattenytan och blef vittne till ett utomordentligt skådespel. Den olyckliga groddrottningen låg utsträckt på stranden med tassarne i vädret, kroppen orörlig och stelnad af döden. Hon hade ett hiskligt menniskohufvud med långt hår, grönt såsom hafstång; det öfriga af hennes kropp, stor såsom en vanlig menniskas, hade en blekröd färg och bibehöll grodformerna. Nära henne stod prins Rolando, iklädd en silfverrustning med ett gehäng af guld, på hufvudet en kask med hjelmbuske, hvit som snö, och på axlarne bärande sina stora svanvingar. Han löste af henne de förtrollade smycken med hvilka hon förgäfves prydt sig. — Kom hit, sade han till Marguerite, och tag på dig dessa smycken som skola återgifva dig ditt ursprungliga utseende; men försök aldrig att blifva skön genom några trolldomsmedel. Förblis förståndig och god och tillhör endast den som skall älska dig sådan du är. Farväl! Denna brottsliga trollpackas död befriar mig för alltid från det tvång till hvilket jag i två århundraden varit dömd. Beklaga ej hennes öde; hon ljög för dig, hon ville låta mig dö för att dölja sina förbannade hemligheter, och de andar som hon åkallade mot mig