rade Marguerite, jag kan ej hjelpa det. Ni är så löjlig! Vänta, sjag måste skratta, annars dör jag! — Jag kan ej låta dig dö, det förargar mig, återtog Ranaide i det hou hoppade intill henne och strök henne med en af sina kalla och klibbiga tassar öfver ansigtet; men du skall få plikta för de qval jag uthärdar. Jag har velat skona dig, men du betager mig allt förbarmande, och det måste bli ett slut på det här! Jag lider för mycket! Tag min fulhet och må den bli lagd till din! Genom att sätta dig i mitt ställe bör jag bli hastigare befriad! Se der har du spegeln, skratta nu om du ännu har lust att skratta! Marguerite tog spegeln som fåen räckte henne och uppgaf ett rop af fasa då hon såg sig utan hår, med grönt ansigte och alldeles runda ögon. — Groda! groda! utropade hon förtviflad, jeg blir groda, jag är groda, det är redan gjordt! Och kastande spegeln ifrån sig hoppade hon ofrivilligt ner i bassinen och fördjupade sig i vattnet. Hon förblef der till en början liksom insomnad och beröfvad all förmåga att reflektera ; men småningom lifvades hon åter då hon såg solen sticka upp vid horisonten och kasta ifrån