ner till anläggningarne för att se om Nerrs var qvar i sin koja, såsom hon redan förut en gång återfunnit honom sedan hon trott honom vara förlorad. — Ni söker svanen? sade trädgårdsmästaren. Han är borta. Jag såg honom begifva sig på flykten vid dagens inbrott. Han har förenat sig med ett tåg vildsvaner som flög förbi. Jag har förut sagt fröken att man borde afklippa ena vingändan på honom, men fröken har ej velat det. Hun har nu begagnat sig deraf för att taga till flykten; det är länge som han haft den afsigten. — Nåväl! så mycket bättre, sade Marguerite, ty nu är han fri och lycklig. Men såg ni ej något annat vid bassinerna då ni kom ut på morgonen? Fanns det ej stora vassrör här? — Vassrör? Utan tvifvel; det har funnits flera sådana som velat ånyo skjuta fram omkring bassinerna; men de ha ej hunnit växa ut i någon betydligare mån innan jag märkt dem och tagit bort dem. Denna morgon har jag omsorgsfullt ryckt bort dem alla och strött frisk sand der de stått, så att jag nu hoppas att de ej mera återkomma. Marguerite betraktade sänden och tyckte sig ännu se de spår som grodans stora tassar qvarlemnat der då hon utförde sin fantastiska