togo mitt försvar i stället för att hjelpa henne. Jag återvänder med dem, men jag skall vaka i öfver dig om du alltid förblir värdig mitt beskydd. Han vecklade ut sina vingar och höjde sig upp mot skyn. Då Marguerite såg honom kretsa i luften, trodde hon sig känna igen Nerv med sitt guldhalsband, derofter tyckte hon att det var morgonstjernan. Så snart hon förlorat honom ur sigte, sökte hon grodans lik men såg på den plats der det legat ej annat än en otäck svamp, svert som bläck och hvilken för första vindfläkt föll till stoft. Hon befann sig åter i sitt rum, sittande på en stol och med ögon som nästan voro förbländade af den uppgående solen. Hennes första rörelse var att springa till sin spegel, och för första gången i sitt lif fann hon sig rätt vacker, ty hon hade sitt vanliga ansigte som endast såg litet medtaget ut. — Skulle alltsammans ha varit en dröm? sade hon för sig sjelf. Men här äro de gamla smyckena som min mormor så noga bevarade. Huru kommer det sig att jag prydt mig med dem? Kan jag ha varit nere och hemtat dem i drömmen? Hon tog dem af sig, lade dem tillbaka i schatullet och bar ner dem till m:me Yolande innan denna hunnit vakna; derefter steg hon