Göteborgsposten – 11 juli 1872, sida 1

— För att förstå det, är det nödvändigt att du hör återstoden af min historia. Knappt såg prins Rolando sig vara förvandlad till fogel förr än han blef ursinnigt vredgad på mig och ville döda mig. Hade han bibehållit nog mycket menskligt förnuft för att inse den olycka i hvilken jag varit nödsakad att störta honom eller lydde han blott sitt nya slägtes instinkt? Hans enda tanke var att uppsluka mig. Jag försökte förgäfves att göra vår ömsesidiga ställning begriplig för honom; han lyssnade ej till något af hvad jag hade att säga, och jag blef tvungen att uttala de magiska ord som under tvåhundra år skulle göra oss till främlingar för hvarandra. Han sväfvade upp i luften under högljudt skriande, och jag har ej återsett honom förr än i går, då han kom för att söka dig vid randen af det träsk i hvilket jag på sista tiden varit nöåsakad att välja mitt residens. — Men, madame, återtog Marguerite, huru har det kommit sig att ni förblifvit groda under tvåhundra år, då det berodde på er sjelf att vara dame och dölja er tass då sådant behöfdes? ö — De grymma andarne ha velat det, min lilla Marguerite! Förbittrade öfver att jag ryckt min man ur deras makt derigenom att jag låtit honom bli fogel, ha de dömt mig till att