Göteborgsposten – 10 juli 1872, sida 2

ett hon beskyddade djuren och han tycktes ej vara egensinnig. Jag är så ful jag, sade hon för sig sjelf; jag skall kanhända ej behaga någon annan, eller ock skall det bli en ung man lika ful som jag och alla menniskor skola då säga: Hon kunde ej få någon bättre. Är det förbjudet att smickra sin egenkärlek med att promenera vid en vacker mens arm och höra säges: Margot ser ut som en groda, men hon kar dock kunnat behaga den der vackre kherrn, den der öfversten som är så väl pudrad, så väl klädd och som kunnat välja bland de skönaste! Jag vill ej lemna min mormor. Nåvill! om han älskar mig, skull han samtycka till att låta mig vara qvar hos henne, och han koll komma och helsa på oss ofta. Eftersom hon nu lemnat mig full frihet, så tillhör det mig att bestämma mig före morgondagen. Om jag låter honom afresa, skall han bli förargad och ej mer återkomms; om jag skulle skrifva ett bref till honom, hvilket skulle framlemnas till honom genast vid dagens inbrott? Men jag våger ej. Hvarföre var hen så rädd för min svaa och hvarföre var svanen så ursinnig mot honom? Han ir ganska underlig, min kusin; hverföre skrattade han så fasligt när jag sade till grodan? .... Marguerite var uttröttad, hon insomnade på sin stol; hon reste sig upp för att hålla