Göteborgsposten – 10 juli 1872, sida 1

stor nyfikenhet, och då aftonen var kommen i kunde hon ej afhålla sig från att fråga m:mo Yolande hvarföre hon aldrig mer lemnade landet. — Aha, Margot, svarade den goda damen, är du således ledsen vid landtlifvet? Tålamod, mitt barn, jag är mycket gammal, och det skall ej dröja länge innan du skall ha frihet att bo hvar du vill. Marguerite brast i gråt och slog armarne omkring sin mormors hals utan att kunna säga ett enda ord; men m:me Tolande uppfattade fullkomligt hennes känslofulla och tillgifna hjerta. Den gamla damen vände sig då mot sin sonson och yttrade: — Du bar misstagit dig, min gosse, Margot leds ej hos mig och hyser ingen önskan att lemna mig. Du kan återvända till ditt regemente eller till dina nöjen. — Eftersom ni afskedar mig, min kära tant, svarade han, så har jag äran att säga er farväl. Jag skall afresa tidigt i morgon bittida. Adiö, Marguerite, tänk noga efter. Han gjorde en behagfull bugning och lemnade rummet. — Mormor, hvad vill det här säga? utbrast Maguerite så fort han var gången. — Det vill säga, mitt barn, att om du