Göteborgsposten – 10 juli 1872, sida 1

Marguerite förstod sig ej på ott ljuga, hon kände sig förvirrad och svarade ej. M:me Yolande var skarpsinnig och förstod allt. — Hör på, mitt kära barn, sade hon till henne; du har skänkt mig lycka och omvårdnad under min ålderdom, mig tillhör att laga så att din ungdom blir lycklig och lysande. Jag skall göra dig rik och din kusin vet det. Jag vill inför dig hvarken säga ondt eller godt om honom. Du har godt omdöme och godt förstånd, du får sjelf bedöma honom, och han sade ju sjelf till dig att du får öfverväga saken. Gå nu till hvila, och om du i morgon bittida vill att ban stannar, så behöfver du endast låta honom veta det. Marguerite hade blifvit så upprörd af förvåving och oro att hon ej tänkte på att gå till sängs. Hon kände ingen tillgifvenhet för sin kusin, men kanhända att han hyste sådan för henne. Hon visste sig vara älskvärd, och icke dum. Puyperce hade i början förekommit henne fadd och obehaglig. Men om den vackre unge mannen, förglömmande hennes fulhet, förstått uppskatta hennes förstånd, var det tydligt att han också egde förstånd. Han hade sina fel: han var fåfäng och lättsinnig, han tyckte om att lefva godt och äta god mat, men han hade kanhända ett godt hjerta ty han hade gifvit vika för hennes önskningar då han såg j ö ö ö