då han fann sig på detta sätt angripen skulle försvara sig så eftertryckligt, att den stackars svanen skulle vara alldeles förlorad; men dessa hennes farhågor gingo ej i fullbordan. Den stätlige öfversten ställde sig först bakom sin kusin, men då han fann att han ej kunde taga ett steg utan att Nervå ursinnigt högg honom i vaderna, tog han till flykten och ställde sig helt blek bakom trädgärdsgrinden som han omsorgsfullt stängde mellan svanen och sig. Marguerite hade någon svårighet att förmå den förbittrade fogeln att gå bort och återförena sig med sin kusin, hvars förskräckelse storligen förvånade henne. Han rättfärdigade sig dermed att han sade sig ha varit rädd för att bli ond och döda ett djur som hon älskade. Hon tog detta skäl för godt och förde honom ut på fältet, der hon visade honom de vackra och ståtliga träd som omgåfvo kaningården. — Huru mycket äro de värda? frågade hr de Puypercs. — Verkligen jag det vet, svarade Marguerite; de äro icke till salu. — Men då de bli era? Er mormor har i dag på morgonen sagt mig att hon ämnar gifva er allt hvad hon här i landet oger vid sin död.