en liten söndagsklädd gumma. Detta var ett ypperligt tillfälle för unge Puyperc6 att göra narr af henne. Han gjorde det dock icke — m:me Yolandes lexa hade ej gått ur hans huf vud — och Marguerite blet förvånad af att finna honom helt älskvärd och artig. Hen tackade honom för de ursäkter han gjorde i anledning af den hufvudvärk hvaraf han sade sig ha lidit föregående dag och hvilken gjort honom retlig och tölpig; i få ord sagdt, han talade på ett sätt som kom henne att glömma allt som misshagat henne, och i sin tur önskade hon att göra sig angenäm för honom. Efter frukosten föreslog hon honom ett besök i sin nya trädgård. Hon förde honom dit och fröjdade sig af att se honom finna behag i allt, göra förfrågningar om allt och ingenting ned sätta. Han betraktade mycket de röda fiskarne och frågade henne om de vore goda att äta; han beundrade ranunklarne som han kallade tulpaner och fördref en stund med att se på huru svanarne summo, dervid han yttrade att en sådan fogel på en jagt skulle vara värd ett bösskott. En enda sak oroade Marguerite, nemligen att Nerveå, liksom om han förstått hvad de Puyperc sade, råkade i en häftig vrede och förföljde honom med slag af sina vingar och sitt näbb. Hon fruktade ett dragonöfversten