— Hon har aldrig talat med mig, härom, och jag ber er, Melidor, att ej tala med mig om min mormors död. — Den måste ni dock bereda er på; hon är mycket gammal och önskar gifta bort er förut. — Jag vill icke gifta mig! utropade Marguerite; jag vill icke riskera att bli nödsakad lemna min mormor som uppföstrat mig och som jag älskar mest af alla här i verlden. — Det är visst mycket vackert att tänka på det sättet, men min tant Yolande skall snart dö, och ni skall ej bli missbelåten med att få en hygglig man som skall göra er rik genom att försälja alla dessa skogar, alla dessa åkerfält, alla dessa ängar och detta fula gamla slott i hvilket ni är liksom lefvande begrafven. Då, min kära Marguerite, skall vi bära präktiga kläder efter nyaste medet; ni skall komma till hofvet, ni skall ha ett ståtligt ekipage, stora lakejer, diamanter, en loge på operan, ett hotell i Paris, med ett ord allt som kan göra en qvinna lycklig. Först blef Marguerite mycket ledsen öfver att höra sin kusin tala på detta sätt; men under det han i hennes sällskap vandrade igenom dessa skogar, dessa fält och ängar, som han undersökte och hvilkas värde han beräknade, återkom han så ofta till den tanken