Göteborgsposten – 8 juli 1872, sida 2

träsk genom dem tycktes erhälla en utomordentlig skönhet, vattnet glimmade som guld, säfrören tycktes behängda raed frukter af smaragder och rubiner och kring en gammal pil som lutade sig ner vid stranden svärmade myriader af azurblå och sjlfverfärgade insekter. Då hörde Marguerite liksom en svag och otydlig sång under vattnet; denna sång höjde sig snart upp bland örterna och mumlade små obegripliga ord. Småningom blefvo rösterna högljuddare och orden tydliga. Marguerite hörde sitt namn tusen gånger upprepadt af tusentals små röster: Margot, Margot, Margot, Margot! Hon kunde icke afhålla sig från attsvara dem: — Hvad är det? Hvad viljen j mig? Då började alla de små vattendjuren, ödlor, salamandrar, vattenspindlar, trollsländor, att tala på en gång utan att derunder upphöra att simma, hoppa och dansa med ofantlig ifver, upprepande: Margot, Margot i alla möjliga tonarter så att Marguerite blef nästan bedöfvad. — Låten höra, sade hon i det hon böjde n ena örat mot vattnet, om j viljen tala så må blott en i sender tala, så att jag kan få veta hvad j önsken af mig. Då uppstod en djup tystnad, alla djuren upphörde. att röra sig, solen beslöjade sig ånyo och Marguerite såg sig ansigte mot ansigte med