Göteborgsposten – 8 juli 1872, sida 2

Från Utlandet. Framför os ligger nu det tal, som franska republikens president höll inom nationalförsamlingen d. 2 d:s och med hvilket han ville söka att öfvertyga denna om sina kalkyler i afseende på afkastningen af en skatt på råämnen ock förmå den att, i enlighet dermed, antaga nimnda skatt. Vi få erkänna, att det synes ds matt, mera ordrikt än sakrikt, och bygdt på en massa lösa antaganden, än vi skulle hi tilltrott en så talangfull och bepröfvad man, som Thiers. Också synas de tvenne personer hvilka vid detta sammanträde uppträdde ör att vederlägga honom, hrr Combier och R:udot haft lätt att lyckas deri. Församlingen visade mer än en gång, säger Le Temps, ocl genom otvetydiga tecken det intryck, som en af regeringen illa ledd strid utöfvade på der, och då den skildes åt, var den allmänna neningen den, att den af utskottet föreslagia skatten på affärstransaktioner, till ersättring för skatten på råämnena, vunnit lika mycket terräng, som den senare skatten förlorat. Emot den sangviniska Thiers framhöll man, att Frankrike ej kunde räkna på några estergilter å de makters sida, med hvilka hon ingått handelsfördrag. De hittills inledda underhandlingarne ha ej burit någon frukt, och motståndet fortsättes. Derjemte framhölls, att de skatter, som skulle tynga på råämnena från det land, med hvilket man ej hade handelsfördrag, skulle deremot gynna liknande varor från ett annat land, med hvilket man hade handelsfördrag. Man skulle utan den ringaste tördel för skattkammaren rubba handelns och industriens jemna gång. Då församlingen åtskildes, visade det sig, huru upprörd den var, på grund af de farhågor man hyste, att motståndarne mot råämnesskatten skulle ha öfvervägande majoritet och förkasta den, då Thiers kanske skulle på nytt hota med sin afgång, denna accepteras och majoriteten och landet derefter ånyo befinna sig inför en kris, hvilken måste vara så mycket mera betänklig, som fördraget med Tysklard måste ofördröjligen afslutas. Följande dagen begaf sig en deputation från venstern till Thiers, med hvilken den hade ett långt samtal, hvarunder regeringens politik och landets ställning i allmänhet diskuterades. Thiers försäkrade deputationen, att han icke hade för afsigt att afgå från presidentbefattningen, om också församlingen röstade emot råämnesbeskattningen, hvilken han för öfrigt ej heller tänkte göra till någon kabinettsfråga. Thiers sade, att han kände till högerns intriger, men fruktade dem icke, och tillade, att deputationen kunde lita på att i honom finna en ståndaktig försvarare af republiken. Då nationalförsamlingen åter sammanträdde något senare på dagen, återupptogs debatten om råämnena. Laurent ådagalade riktigheten af utskottets beräkningar gentemot hr Thiers, hvika han framhöll såsom vilseledande. Hertig de Decazes yttrade sig i samma anda samt uppmanade församlingen att icke drifva landet till en förödande protektionistisk politik. Thiors uppträdde återigen med framhållande af skattens nödvändighet och alltjemt påstående Frankrike ha rätt att pålägga den. Han tillvitade fabriksintressena, att de af sjelfviska skäl motsatte sig att bära sin del af de bördor, som under Frankrikes närvarande ställning blifvit oundvikliga, och han förklarade, att Italien, med hvilket land Frankrike stod i godt förhållande, helt säkert icke skulle göra någon svårighet mot handelsfördragets ändrande. Här hördes mummel från högern. Thiers utbrast varmt: Det är ej jag, som skapat denna stormakt, men det är ett faktum, att den existerar, och den måste respekteras, om vi vilja ha freden. (Starkt bifall från venstern, tystnad från högern.) I britiska parlamentet föres nu ett försonligt språk mot Frankrlke. Franska regeringen erfar der större rättvisa än i denna sorsamling. Förhandlingarne ajournerades till följande dag. Det kan ej förnekas, att denna häftiga debatt icke gör något godt intryck så här dagen före ett alldeles oerhördt lån, som Frankrike ämnar taga upp. Men å andra sidan är det äfven obestridligt, att Thiers onödigtvis rör upp debatten genom sitt egensinniga in