Göteborgsposten – 8 juli 1872, sida 2

det vatten som den erböll från ängen kunde ej utan svärighet komma längre. Der hade de stora säfrören som fordom rest sig i slottsgrafvarne skjutit nya skott med sina kamrater neckrosorna, de hvita ranunklarne och de blå veronikorna, och omkring all denna växtlighet öfverlemnade sig) myriader insekter åt sina lekar. Marguerite erinrade sig den tid då hon fann nöje i att betrakta alla dessa små varelsers lekar och att se grodorna simma; nu, huru hon sökte i vattnet, såg hon blott en enda groda. Fanns det då ej mer än en enda groda till? frågade hon sig sjelf, och skulle jag vara orsaken till att dessa stackars djur ej längre existera?, Solen bade gömt sig i ett stort violettfärgadt moln, men den framträdde nu och kastade öfver ängen så bländande strålar att Marguerite för ett ögonblick blef tvungen att tillsluta ögonen. Då hon åter öppnade dem, såg hon sig ej längre stå vid stranden af vattnet utan alldeles i midten på en liten ö af grenar och rötter, fullkomligt omgifven af vatten, vatten som tycktes vara djupt och klart och som gnistrade i solskenet. Hon frågade sig ej huru hon kommit dit utan att bli våt eller huru hon skulle komma derifrån utan att dränka sig. Solstrålarne voro så glänsande att allt i detta .