Göteborgsposten – 8 juli 1872, sida 2

en ståtlig groda, grön med svarta miekar. men så stor, så stor att hon aldrig förr sett någon dylik och blef helt förskräckt. — Frukta ingenting om du har goda afsigter, sade grodan till henno med en röst som lät lik slagen af ett klapptri; vet att om du är en liten dame som har rätt mycket att säga på jorden, så är jag i detta vatten och bland dessa örter en stor allsmäktig drottning, Groddrottningen! Jag känner dig mycket väl. Jag har länge bott under ditt fönster i vallgrafven vid ditt gemla slott. På den tiden befallde jag öfver ett stort folk, för hvilket jag var en mor, och vi älskade dig emedan du älskade oss. Vi hade märkt din likhet med oss, och vi ansågo dig som en syster. IIvarje dag kom du och betraktade oss, och våra graciösa rörelser förtjuste dig på samma gång vår melodiska röst skingrade dina bekymmer. Du har aldrig gjort oss något ondt, också har jag ingalunda anklagat dig för de olyckor som drabbat mitt folk. Ack, det är torkan som förorsakade dess undergång! Jagzensom har öfverlefvat olyckan, jag ensam har följt några droppar vatten som togo till flykten öfver den här ängen. Jag har bosatt mig här, i afvaktan på att ett nytt giftermål skall låta mig få en ny familj. Lyssna nu noga till mina ord. Tänk aldrig på att uttorka mitt nya rike, liksom du