Skildringar från New Orleans. Af Isidor K. IV. Underrättad om att en större skola för negerbarn af båda könen skulle finnas i hörnet af ett par angifna gator, gick jag en morgon att uppsöka densamma, men kunde på en lång stund icke bestämma hvilket af de fyra hörnhusen borde antagas såsom det rätta. Tre af dem föreföllo neml. allt för lika enskilta boningshus och det fjerde framstod i form af en oansenlig stenbyggnad, smutsgrå till färgen och försedt med små fönsterlufter samt egande endast en ingång, icke mycket större än den genom en vanlig kammaröppning, och denna ledde dessutom icke in i huset direkt utan till en trång gård. Gläntande på den lilla grönmålade porten, vände jag mig med en förfrågan till en derinnantör under bar himmel med korgmakeri sysselsatt äldre neger, som, förklarande att jag hittat rått, förde mig i ett litet af ungefär 30 barn upptaget rum, der skolans föreståndarinna, en helt ung dam med lifliga rörelser, befanns sysselsatt med en lektion i geografien. Hon mottog mig vänligt och ville t. o. m. åt mig öfverlemna sin plats i kathedern under det hon med lärjungarne (pojkar från 9 till 16 år) anställde en examen i flera olika ämnen för att låta mig på ett ungefär förstå af huru stort kunskapsmått de voro i besittning. Många visade sig väl hemma i sina stycken och tycktes icke litet stolta öfver den utmärkelse som vederfors dem genom att blifva flyttade till högra sidan om mindre minnesgoda kamrater. Undervisningsmetoden och läroböckerna voro de bästa och fullkomligt lika de i flertalet af Amerikas publika skolor antagna; disciplinen sträng och lärarinnan utan tvifvel sin plats fullt vuxen. Pojkarne tvungos att sitta fullkomligt tysta med armarne korslagda öfver bröstet. När lektionen afslutades, ringde lärarinnan med en klocka, då alla reste sig upp och blefvo stillastående till dess en ny ringning manade dem att göra en vändning och i god ordning marschera till borden för att läsa öfver en ny lexa. Då jag uttryckte min förundran öfver det välde, den unga damen förstått att tillvälla sig öfver så många, utanför skolhuset helt säkert ganska ostyriga pojkar, försäkrade hon sig känna och äfven i nödfall kunna tillgripa ett medel egnadt att göra äfven den mest motsträfvige medgörlig... Sedan hon för tillfället tillsatt en Custus morum, erbjöd sig miss Kilgrove — detta är föreståndarinnans namn — att visa mig skolans öfriga afdelningar, och dermed bar det af trappa upp och trappa ned samt ur en labyrint in i en annan. Denna skola är indelad i 8 klasser med en qvinlig lärarinna för hvarje och har öfver 300 lärjungar, hvaraf 207 gossar, som hafva sina afdelningar för sig. Rummen äro ytterst små, mörka och fuktiga. — ett dylikt skick befinna sig de flesta publika negerskolor här i staden, sade miss K. Vederbörande tycka att detta kan vara godt nog för den svarta racens barn och fråga icke efter, att både lärare och lärjungar taga ohelsa deraf. Först när en och annan af oss brutit benen af sig i de murknade trappgångarne, skall man kanske börja att tänka på nödvändigheten af en reparation. — Skulle icke ni helst se att de svartas och de hvitas barn finge begagna samma skolor? frågade undertecknad. Nej, blef svaret; jag har ingen orsak dortill. Negrarnas barn trifvas bäst för sig sjelfva. När någon bland dem undantagsvis erhållit plats i en af de hvita barnens skolor, har han snart önskat sig vara hos sina gamla kamrater igen. Kan ni hålla af barnen i eder skola, trots den svarta hyn? blef min andra fråga. Visserligen! svarada miss K. helt trovärdigt. Jag tycker rätt hjertligt om många, de sedigaste, och skulle näppeligen med ett annat sinnelag kunna hoppas att vara dem till synnerligt gagn. I en af klasserna upptäckte jag midt ibland alla ullhufvudena ett ljuslockigt, tillhörande en 13-årig pilt, som af ett hederligt negerfolk