så en utställning till stånd på Charlottenborg. Denna plan strandade emellertid och det visar sig nu också att realisationen deraf alldeles icke var någon nödvändighet. Taflorna hänga, på det hela taget, mycket bra, der de hänga, kanske till och med bättre än de svenska, hvilka äro trängda tillsammans på en jemförelsevis liten yta och derigenom än komma för tätt inpå hvarandra, än hänga något för högt. Då man kommer in i industripalatset genom den stora hufvudporten, mötes blicken genast af ett utstäldt skulpturarbete, som lofvar godt för hvad vidare skall bli att beskåda. Det är den yngre Bissens kolossala staty i gips af biskop Absalon, som har fått plats här i sörhallen och mycket passande bjuder de besökande välkomna, i egenskap af grundläggaren till den fordom oansenliga stad, hvilken i tidernas lopp avingat sig upp och nu är i stånd att framvisa allt det, som i strålande glans och prakt utbreder sig framför honom. På sidorna om denna jättestaty stå 4 andra i naturlig storlek af den danska bildande konstens koryfer: Thorvaldsen, Abildgaard, Eckersberg och byggmästaren Harsdorff, och ute på den stora trappafsatsen är det en hel liten utställning af andra skulpturarbeten. Tillsvidare hålla vi oss dock borta från denna. Vi välja istället en af de med blommor rikt dekorerade trappuppgångarne, hvilka från den stora förhallen leda upp till byggnadens öfversta våning, hvilken är anordnad till ett målningsgalleri för danska och norska konstnärer. Såväl vårt egetlands som brödrarikets konst är här representerad genom en hel mängd kompositioner, hvaribland många höra till de allra yppersta. Hvad Danmark ensamt angår, upptager katalogen öfver 600 och om än Norge endast hitsändt omkring 120 nummer, så får man dock genom innehållet af arbetena ett särdeles helgjutet intryck af det stolta, fjällrika, herrliga gamla Norge. Det är så godt, att jag genast erkänner det: jag är måhända en liten smula partisk för norrmännen och de norska målningarne. Men saken är, tyckes det mig, lätt att förstå. Jag har en gång den gudomligaste sommar sjelf färdats på dessa tysta, djupa fjordar, jag har sett de yppigt grönskande backsluttningarne vid deras stränder, sett fjällen höja sig i vexlande färgtoner beständigt högre och högre öfver hvarandra, tills slutligen det blå isbandet kransade deras hjessor, jag har sett solen gå upp öfver de hvita snöbergen och sett månen fantastiskt sända sina strålar in genom den höga allvarsamma furuskogen, jag bar stått på randen vid den svindlande afgrunden och sett vattenfallet hvälfva sig öfver klippblocken, jag har under ljusa sommarnätter gungat fram på den dunkla granomkransade fjällsjön och jag har lärt att älska denna stora, mäktiga, än vildt gigantiska, än åter vänligt leende, underbara natur. Nu föra de norska skildringarne häruppe mig åter på rundresa till alla dessa ställen. Jag är med Cappeln i Thelemarken, med Eekersberg på ett vildt, ödsligt högfjäll, i Romsdalen och vid den underbara Sörfjorden. Dahl visar mig Hönefos, inseglingen till Bergen Sogn och många andra bekanta ställen, med Gude ser jag Seterjentorne gå till fjälls, jag ser fiskaren vända hem från den svåra natten på hafvet, jag ser Kristianiafjorden ligga i sommarfägring och solsken, ser utsigten öfver Ringerike och följer det långa bröllopståget som i högtidsdrägt glider fram öfver den drömmande fjällsjön; Morten Miller för mig till vattenfallen och till furuskogen; med Herman Schanche aflägger jag besök på den stora blå Folgefonden, Frithiof Smith visar mig solen insvepande snöfjällen i en slöja af silfverskir, med Thurmann seglar jag ner genom Wergelands undersköna Hardanger? och känner jag behof af att uppfriska minnet af folklifvet deruppe, så behötver jag endast att uppsöka Tidemands bekanta herrliga taflor. Nästan alla de norska målarne ha velat föra besökaren in i deras egen natur och deras eget folklit, och detta har obestridligt varit en mycket lycklig tanke. Endast några så taflor af stort intresse stå utom denna regel, t. ex. den unge Pergelands historiska stycke, der man ser Inga Kongemoder på resan till Nidaros med Haakon Haakonson, Knud Bergsliens lefvande och själfulla porträtt af diktaren Asbjörnson, Thomas Vearnleys landskap från Königssee i Baiern, JIsaachsens genrestycke, hvarpå munk och läkare förbereda den döende till den sista stora färden, samt isynnerhet Arbos stora historiemålningar. Denne unge konstnär, som har fått sin utbildning i Paris och för ögonblicket uppehåller sig derstädes, är icke helt och hållet obekant för oss danskar. På förra årets utställning å Charlottenborg hade utställts en tafla, som väckte allmän uppmärksamhet. Det var en nordisk Valkyria, som sor genom luften på sin gångare med draget svärd, i stälbrynja och med det långa håret fladdrande vildt ner under hjelmen. Det fanns i detta afvake hsda fanfacdi ach djiarfhat kåda förare