Ivarjehanda. Ovanlig duell. Af alla de otaliga duelle som utkämpats i Paris eller trakten deromkring, torde insen, äfven om de i romanerna förekommande tagas med i räkningen, ha erbjudit så ovanliga förbållanden som den envigeskamp, hvilken, om utmaningen antages och eljest intet hinder inträffar, kommer att ega rum i Vincennerskogen nästkommande December månad. Den blir ovanlig så väl i afse ende på duellanterna, hvilka kalla sig monarker, och apledningen dertill, hvilken är ett kungarike, som i afseende på den utsatta dagen och de vapen som skola användas. Hvad det förstnämnda afseendet beträffar, är det visserligen ej alldeles nytt att en kunglig person utmanar en annan, och för att ej gå utom vårt eget lauds bistoria kunna vi ju i det fallet framdraga såsom exempel den hetlefrade Carl IX som i vredesmod skickade det danska majestätet en utmaning, hvilken såsom bekant är ej medförde värre följder sör den redan gamle och orkeslöse konungen än det hån och spe han fick uppbära. Men för öfrigt vet man att furstarne ej funnit deuna metod lämplig för slitande af tvister sinsemellan, ehuru önsklig den ibland kunnat vara för folken, utan att de i stället som oftast valt att låta dessa senare släppa till det blod hvari de velat dränka lidna oförrätter. Så mycket prisvärdare är derföre den senaste som vill slita tvisten med sin vedersakare genom en personlig strid, lätande folket få behålla hvarenda blodsdroppe. Måhända skulle ett sådant exempel till och med vinna efterföljd, om det erbjödes af någon annan monark än före detta konung Orelie-Antoine I af Araucanien, hvars kunglighet antagligen icke af de öfriga monarkerna anses ega det majestät att de vilja erkänna något slags kamratskap med honom, än mindre taga exempel af honom. Till ledning för dem bland våra läsare som tilläfventyrs ej känna till den nyssnämnde konungens historia, vilja vi framdraga följande fakta. Den förre konungen af och nuvarande pretendenten till Araucanien heter ursprungligen M. O. A. de Tonneins. Född år 1820 praktiserade han en tid såsom advokat i Perigueux och emigrade derefter till Södra Amerika, hvarest han snart förvärfvade så stort inflytande öfver Araucaniens olika folkstammar att de förenade sig och år 1861 valde honom till konung. Den nye monarken, som kallade sig Orelie-Antoine I, gaf sina undersåter en konstitution liknande den Frankrike åtnjöt, proklamerade införandet af Code Napoläon, och i afsigt att åstadkomma närmare förbindelser mellan sitt konungarike och sitt fädernesland vände han sig till franska nationen för en offentlig subskription, hvarigenom penningar för betäckande af emigranters kostnader skulle åstadkommas. Subskriptionen rönte ej framgång, men d. 23 September 1861 innehöll Temps en artikel som med stor energi förfäktade advokat-konungens sak och förebrådde fransmännen för deras oförbätterliga tanklöshet, som nu gaf sig tillkänna på det sättet att de begabbade en man hvilken gjorde patriotiska försök att utsträcka Frankrikes inflytande. Huru Araucanien i längden skulle ha befunnit sig under sin franske kung är svårt att säga, ty den chilensiska regeringen, som blef orolig öfver Urelie-Antoines åtgärder, förklarade honom krig, och d. 4 Januari 1862, kort efter sedan konung Orelie återvändt till slatten Los Perales från en tur genom konungariket den han företagit för att organisera nationalförsvaret, blef han uppsnappad af en trupp chilensiskt kavalleri och inspärrad i Nacimento. Som Araucanien allt sedan 1773 varit en oberoende stat och det var någon oregelmessighet i den chilensiska krigstörklaringen, protesterade den franske konsuln i Santiago, vicomte de Cazotte, sägande att konung Oråelies arrestering vore stridande mot den internati nala lagen. Den diplomatiska stridigheten rörande denna punkt pågick ännu då konungen undkom ur fängelset genom att fila igenom gallren för sin cell och derefter djerft hoppa ner i en ström, oaktadt de kulor som skiltvakterna afsköto mot honom. Detta gat högsta domstolen i Santiago en förevänning för att förklara advokaten-potentaten vansinnig, och sedan Orålie ånyo blifvit gripen inspärrades han i ett dårhus, hvarest han qvarhölls till dess han genom M. de Cazottes bemedjing tilläts att på sin egen bekostnad inskeppa sig till Europa. Kort etter sin återkomst till Frankrike blef kung Orelie, som råkat i penningförlägenhet stämd af en handlande af hvilken han erhållit varor derigenom att han kallat sig furst de Tonneins; men domstolen förklarade att exkonungen af Araucanien, som blifvit i vederbörlig ordning vald af sina undersåter, var fullkomligt berättigad af att gitva sig titel af furste om han så funne för godt. Sedan dess har furst de Tonneins grundat en veckotidning, La Couronne dAcier, hvars sista nummer innehåller en utmaning från den kunglige utgifvaren till den person som nu tycks vara den regerande kungen i Araucanien. Denne monark är äfven en frausman, hans namn är Planchut, och han var en gång vän och stallbroder till Orålie I. Men i stället tör att dela sin suveräns vidrigheter, begagnade ban sig oädelt at hans olyckor för att låta sig väljas till kung i hans ställe. Genom den ofvan omnämnda utmaningen, i hvilken Planchut I kallas rebellisk undersåte och usurpator föreslår Orctlie en duell med lassos -Araucaniens nationalvapenk, att ega rum i Vincennerskogen nästkommande juldag. Det torde dock vara tvifvel underkastadt om kung Planchut vill sätta sitt lif och Araucaniens krona på spel genom att fara öfver Atlanten för att inlåta sig i en duell på lasso med sin förre vän, helst det sätt hvarpå han vunnit denna krona utvisar en mindre kunglig benägenhet att sätta den egna nyttan framför ridderlighetens bud.