Göteborgsposten – 6 juli 1872, sida 1

derstucket så måste man erkänna att lika ovanligt och hardt när obegripligt han uppträder som prosaist lika enkelt men tilltalande uppträder han i bunden form, såvida han icke, hvilket vi ej för ögonblicket förmå kontrollera afskrifvit sitt lilla qväde ur, hvad allmogen plägar kalla, ena versebok. I Musei tafvelgalleri äro sedan några dagar utstallda ett par nya porträtt af vår talangfulla målarinna, mill Hilda Lindgren, som med hvarje nytt porträtt tyckes alltmer gå framåt. Vi äro ej i tillfälle att kontrollera likheten i afseende på mer än det ena porträttet af en härstädes för ej längesedan afliden aktad prestwan — men denna är så slående, att man ovilkorligen skänker sin odelade beundran åt en talang, som endast efter fotografi-atbildningen, utan att ega originalet framför sig, förmår att framtrolla så lefvande bilder på duken. M:ll L. besitter för öfrigt en mindre vanlig färdighet i åtsrgifvande af detaljer i klädedrägten, tyger, smycken, guldsaker o. 8 v. Man iakttoger t. ex. klädet i kaftanen på det ofvannämnda porträttet, halsduken, urkedjan, bröstnålen och västknapparne på det andra. Någon yttrade i ett samqväm, att det yppersta ämne för stoppning af sängkläder vore skogsull. — Skogsull? Fi done, hvem skulle väl vilja sofva på sådan smörja, utbrast en närvarande, något petig herre, utrustad med en väldig skog at lockar, jag för min del sofver alltid på ejderdun, tillade han derpå och såg sig förnämt omkring i kretsen, Ursäkta, men under hufvudet begagnar min herre visst nöthår, anmärkte spetsigt en af de närvarande. ———— — — — — ARR