ställen i verlden tyckas mig nu glada. Jag har haft bjernfeber, Arthur. — Jag vet det. Jeg har erhållit dagliga bulletiner om ditt tillstånd. — Från hvem? frågade hon öfverraskad. — Från doktorn. Hade han varvat mig för f. ra skulle jag ha skyndat till dig. Han trodde att jag qvarhölls i hufvudstaden af affärer. Maria, tillade han mera allvarligt, du får aldrig tvifla på min kärlek och omtinka mera. — Jag har aldrig tviflat på dem, svarade hon. Jag — Arthur, albröt hon och blickade allvarligt in i hans ögen, det är jag som borde säga detta. Det var öfver ditt sinne, ej öfver mitt, som tviflets skugga föll. Har den försvunnit? — Ja. Jag tror att jag hade orätt, Maria, I alla händelser kan den aldrig mera återvända. — Gud vare lofvad! mumlade hon. Fullkomligt försvunnen! — Fullkomligt försvunnen, upprepado mr Yorke, betraktande anmärkningen såsom en fråga. Om andra tusen pund kunde åter bringa Janson till lif, Maria, skulle jag med glädje gifva dem. — Skall du nu yppa hvad du såg af mordet? — Nej. Det skulle ej gagna till någooting, ty jag kan ej känna igen mördaren. Jag yppade alltsammans för en af de förnämsta bland Londonerpolisens spanare, men det; är ingen nödvändighet att vi vidare göra saken bekant. Ett plötsligt buller hördes vid dörren. Nartel Leopold kom inrusandes och mr Yorke öppnade sina armar för honow. Finch följde straxt efter och blef för en stund så godt som fastnaglad på golfset af förvåning. — Hvad ser jag! När kom ni, sir? — För tio minuter sedan, svarade mr Yorke. Jag säger er matmor att hon skall qvarstanna litet längre här tilldess bon bätte kan uthärda en resa. — Ni kan packa upp sakerna igen, Finch, sa le mrs Yorke. — Skall ni äfven stanna, sir? frågade Finch. — Ja, svarade mr Yorke. Men innan julen kom, voro de dock tillbaka rå Saxonbury. I Offord talas det ännu i dag om de tragedier som uppfördes den dimmiga aftonen och om den allmänna utflygt som köpingens innevånare gjorde till afrättsplatsen för att åse det straff hvilket drabbade de tre mördarne. SLUT,